Har lite svårt att öppna plånboken och få fram/lägga i småpengar....

Min tid kvar i Holland är bestämd.

Underbara dagar som har spenderats ute i solen! 
Dock så finns ju pollen.. 

Det är ju nästan så att man skulle kunna påstå att Simone Niggli är helt outstanding utan att någon skulle motsäga mig. Starkt jobbat av Tove att springa in på en fjärdeplats. Blir mer och mer imponerad av den tjejen! 

Nu laddar jag om för sprinten!

Numret på min ålder idag. Det har varit en dag med blandade känslor. Vaknade upp och kände mig ensam. Visst, jag har varit ensam förut på min födelsedag men då har jag haft min familj nära och förmodligen redan blivit firad någon dag tidigare. Idag, kände jag mig bara ensam.

Den känslan försvann ganska snabbt, när jag kom ner och skulle ta fram frukost som vanligt överraskades jag av tutor och sång - ja må du leva. Till frukost fick jag ett kokt ägg och två varma croassinter. Jag bara älskar "min familj".

Barnen var lediga idag så vi tog en dagstripp till Chimpie Champ, ett megastort lekland med studsmattoe, klätterställning och annat skoj. Dem hade även glowgolf som vi började med :)

När vi kom hem var vi alla glada och på bra humör. Sen såg jag en bild på farfar, från begravningen som var idag. Då kände jag mig ledsen och vilsen och ensam. Jag önskar jag var där, jag önskar att jag fick säga "hejdå, vi ses igen".

What doesn't kill you makes you stronger.

Sista timmarna av sista dagen av denna jobbvecka. Den har gått fort. 
Imorgon sitter jag återigen på ett flygplan, till Tyskland, till Johanna. Förväntar mig en sjudundrande rolig helg! 

Otherwise så är det tråkigt väder med moln och blåst och regnskurar. Ibland tittar solen fram. Dock är det varmt ute, riktigt varmt. Känns nästan som exotiskt klimat. Konstigt det där.

Insåg igår att jag kanske bara har drygt 6 veckor kvar. Kramade Lucas lite extra igår när vi satt och väntade på att Elin och Jesper skulle sluta. Det kommer nog bli ett svårare hejdå än jag tidigare trott. 

Trots de, kan jag inte vänta nog tills att få bo ensam igen, ha mitt eget, bara kunna tänka på mig själv. Äta vad jag vill, när jag vill. Göra vad jag vill, när som helst, hur som helst. Först ska jag bara klara av en sommar hemma hos mamma och pappa, men de ska nog gå bra :) 

Längesedan det kom upp en bild här, bjuder på en nu.

När jag var hemma i Sverige så hann jag med att orientera, inte bara en gång, utan 3. En träning, och två tävlingar. Gjorde tävlingsdebut i D21 i min rätta ålder. Jag är senior nu. Om jag ens kan kalla mig det med tanke på hur lite jag tävlar nu för tiden...

...men, enligt orienteringsspråk så är jag just det - senior. Det var kul att tävla igen. Eller, tävla och tävla. Jag sprang mest för min egens skull. För att få känna nånting. Vilket jag gjorde. Jag kände glädje och harmoni. Det var roligt att orientera. Det kändes så bra att springa i skogen med kartan i handen och veta att det bara är jag som bestämmer, det är bara jag som avgör hur jag ska ta hand om sträckan, hur jag ska lösa uppgiften. 

Egentligen var det nog ganska längesen jag kände så. I alla fall om jag ser till de sista åren som jag la ner tid på träning och tävling. Om jag tänker efter nu, så kan jag inte berätta för mig själv varför jag gjorde det. Jag tror det var för att den alltid har funnits där, sen jag var liten. Den har alltid gett mig något. Och jag gissar, att det är svårt att släppa taget om något som alltid funnits där, och alltid betytt något för en. 

Mitt år i Holland har nog varit bra för mig sett till orienteringen. Jag har lämnat det åt sidan ett tag, nästan helt och hållet. Jag har inte tävlat nånting alls själv nästan, jag har inte varit med på träningar eller suttit framför datorn och lagt banor varje vecka till träningarna för barnen. Visst, jag har saknat det ibland. När man i efterhand fått höra hur roliga träningarna är, hur duktiga dem är och hur fokuserade dem är.

Trots de, har det varit bra för mig att vara utan det som alltid har funnits i mitt liv för ett tag. Nu, vill jag ha tillbaka det mer och mer. Inte så att jag kommer att börja satsa helhjärtat på det, men då och då, för att känna mig levande. För att känna glädje. För att känna harmoni.

Tillbaka, hemma, borta. Call it whatever you want jag befinner mig i alla fall återigen på holländsk mark. Det är slutrusch nu. Nästa gång jag åker hem åker jag hem på riktigt, för gott. Åtminstonte från den här resan och den här upplevelsen.

Fast det är mycket kvar än. I helgen åker jag till Lubeck och träffar min vän Johanna. Veckan efter fyller jag 21 vilket ska firas tillsammans med Ronja. I juni kommer kanske bästa vän ner och spenderar några dagar med mig, awesome. 

För övrigt så tycker jag inte om otrevliga människor.