Det är konstigt. En människa. En människa som funnits i mitt liv sen jag var liten. En människa som ju äldre jag har blivit har försvunnit mer och mer från mitt liv. Men samtidigt - En människa som finns i mitt hjärta och mina tankar. En människa som har gett mig fina minnen. En människa som i min barndom stod mig väldigt nära. En människa jag tydde mig till och tyckte mycket om.
En människa vars mage var rolig att trumma på. 

En människa som idag inte alltid vet vem jag är. Ja, En människa som idag kanske aldrig vet vem jag är. En människa som förmodligen inte känner igen mig längre. En människa som knappt förstår vad jag säger längre och som jag knappt förstår vad han säger. En människa som är min farfar. 

Jag önskar att jag hade lärt mig finska när pappa försökte lära mig när jag var liten. Jag önskar att jag kunde jag kunde prata med dig och med farmor. Jag önskar att du var frisk. Jag önskar att du visste vem jag är, vem jag har blivit.

Men samtidigt - Jag önskar att du fick dö, att du slapp lida, att farmor slapp lida. Hur hemskt det än låter, så är det bättre för dig, för farmor, för alla.