Pigg och glad drog jag på mig träningskläderna för att i det vackra vädret se om mitt knä har blivit bättre. Jag började med att promenera i 13 minuter för att värma upp och för att inte gå för hårt åt knät på en gång. De kändes okej. Jag började springa i väldigt lungt tempo och kände hela tiden efter om hur knät påverkades. 5 minuter senare avbröt jag min löpning och gick hem. 

Det kändes inte som förra gången när jag sprang, för då gjorde det verkligen ont, men det kändes heller inte bra. Kanske är jag för känslig och känner efter för mycket, men i så fall får det vara så. När jag börjar springa igen vill jag inte känna det minsta obehag i mitt knä. Det är ju inte direkt så att jag ska springa VM nästa år, så jag har inte så bråttom.

Visst, det är frustrerande att inte kunna springa. Loppet i Alphen om 3 veckor känns så gott som kört vilket känns ganska tråkigt eftersom jag själv började se fram emot det när det gick bättre och bättre med träningen.
När jag springer vill jag kunna njuta, inte behöva känna efter för varje steg och meter jag tar. Så, jag tänkte fortsätta med mina övningar, promenera några dagar i veckan och prova vartefter om det går att springa. Jag tänker inte hetsa igång, för som jag skrev, jag har ju inte direkt något VM framför mig.

Slänger upp lite bilder på hur det sett ut här under snöperioden. Dock tycker jag att det räcker med snö, kyla och vinter nu. Ge mig sol, värme och sommar.