Har en blåsa på lilltåns trampdyna som gör att lilltån känns dubbelt så stor
- men, jag är löpbar igen!

Har både igår och idag kunnat springa 25 respektive 20 minuter, dock bara 5 minuter åt gången med 10 minuters gång emellan. Vill verkligen inte börja för hårt så att jag får ont igen. Ett steg i taget. 

Det är konstigt hur det är, att man kan glädjas för en sån sak. En stor sorg inföll mig igår, och jag känner att jag för tillfället är på helt fel ställe. Jag skulle behöva vara hos min vän, men hon vet att jag finns, dag som natt. 

...fast det sägs ju att man ska glädjas åt det lilla, jag gläder mig över att mitt knä är bättre -  även om det mesta jag känner idag - är sorg och saknad.