När jag var hemma i Sverige så hann jag med att orientera, inte bara en gång, utan 3. En träning, och två tävlingar. Gjorde tävlingsdebut i D21 i min rätta ålder. Jag är senior nu. Om jag ens kan kalla mig det med tanke på hur lite jag tävlar nu för tiden...

...men, enligt orienteringsspråk så är jag just det - senior. Det var kul att tävla igen. Eller, tävla och tävla. Jag sprang mest för min egens skull. För att få känna nånting. Vilket jag gjorde. Jag kände glädje och harmoni. Det var roligt att orientera. Det kändes så bra att springa i skogen med kartan i handen och veta att det bara är jag som bestämmer, det är bara jag som avgör hur jag ska ta hand om sträckan, hur jag ska lösa uppgiften. 

Egentligen var det nog ganska längesen jag kände så. I alla fall om jag ser till de sista åren som jag la ner tid på träning och tävling. Om jag tänker efter nu, så kan jag inte berätta för mig själv varför jag gjorde det. Jag tror det var för att den alltid har funnits där, sen jag var liten. Den har alltid gett mig något. Och jag gissar, att det är svårt att släppa taget om något som alltid funnits där, och alltid betytt något för en. 

Mitt år i Holland har nog varit bra för mig sett till orienteringen. Jag har lämnat det åt sidan ett tag, nästan helt och hållet. Jag har inte tävlat nånting alls själv nästan, jag har inte varit med på träningar eller suttit framför datorn och lagt banor varje vecka till träningarna för barnen. Visst, jag har saknat det ibland. När man i efterhand fått höra hur roliga träningarna är, hur duktiga dem är och hur fokuserade dem är.

Trots de, har det varit bra för mig att vara utan det som alltid har funnits i mitt liv för ett tag. Nu, vill jag ha tillbaka det mer och mer. Inte så att jag kommer att börja satsa helhjärtat på det, men då och då, för att känna mig levande. För att känna glädje. För att känna harmoni.